Vi kvalificerar in i s(k)amhället och välfärdssystemen genom att arbeta "heltid", ett gräsligt ord för en lika gräslig norm. (Är jag mindre hel för att jag arbetar 30 timmar i veckan?) För att tillhöra samhället ska du ruta in din tid utan tanke på dina egna behov, och inte nog med det, du ska utan att blinka eller reflektera acceptera detta som sanning, för du vill ju tillhöra ett sammanhang, en gemensam värdegrund. ELLER HUR?
Var går gränsen mellan att tillhöra ett sammanhang och att vara fast i ett socialt mönster? Tillhörighet genererar social kontroll, på gott och ont. Jag vill inte skämmas inför grannen, därför beter jag mig civiliserat i tvättstugan. Jag vill slippa gå till socialen, tänk om nån ser mig. Jag är en fullvärdig människa oavsett min livssituation, men jag ska inte lita på att mina grannar hjälper mig att tänka så. Det är alltså mitt eget ansvar både att bestämma mitt egenvärde och att låta bli att projicera ut "bedömare" på andra människor.
Tillhörighet är en kompromiss, men en kompromiss som vi alla väljer att göra. För att vi har räknat debet och kredit och kommit fram till att vi ändå tjänar på det? Så rationella är vi inte. För att människan är en social varelse? Det blir väldigt arbetsamt att inte höra till, när ens omgivning betraktar en som en del av deras värld. DET är projektion från deras sida, och det kan vi inte göra någonting åt.
Här blir det dags för den egna integriteten att visa vad den går för. Jag vill inte bli tagen för given, jag vill inte att grannen i tvättstugan ska utgå från att jag tänker som hon. Men jag kan inte göra om henne. Har hon låg takhöjd i sin hjärna så har hon. Det är inte min strid att ta. Detta är en del av kompromissen.
När blir en gemensam värdegrund ett hinder för att utvecklas, som individ eller som samhälle? Är det när bekräftelsen jag får för att jag tycker som andra blir viktigare än mina egna behov? Men det är just det som är problemet, att den gemensamma föreställningen är så stark att den hindrar mig från att uppleva mina behov. Sådant här sker i sekter, säger någon. Ja, men det är samma processer i psyket som pågår i vardagsvärlden. Det är mänskligt. Betyder det att vi bara ska låta det ske? Knappast. Är det så att den nya människan är just den som kan hålla isär de här inflytandena?
Och vad är det förresten för fel på att jobba heltid, om det nu är det som är den gemensamma värdegrunden? Njäe, det är det väl inte, men om det är så viktigt för dig att du blundar för konsekvenserna för dig själv och andra så är du nog fast snarare än tillhörig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar