Och det här handlar faktiskt om en kärleksrelation, men inte i par mellan vuxna människor. Det handlar om en annan relation, den mellan oss människor och planeten vi lever på, och av. Att ta första steget och avstå. Inte gå tillbaka till stenåldern, men svälja stoltheten och göra en kompromiss i kärlekens namn.
En del tänkande människor inför shopping-stopp i sin familj för en kortare eller längre period. Andra väljer bort produkter som transporterats långa vägar, eller tillverkats med metoder som är skadliga för människor och natur. Vissa ingår i en bilpool eller har gemensamma frysar. Det är inte konstigare än gemensam tvättstuga.
Det finns ett naturligt motstånd mot att ta det här steget och avstå från något som vi vant oss vid. Vi jämför oss med andra som äger själv det där som vi delar med andra. Tidseffektivitetens monster får oss att räkna minuter som vi skulle "förlora" på att inte ha allt precis i närheten. Om man betraktar som en sanning att vi förr eller senare måste ändra livsstil för att anpassa oss till Jordens resurser och klimat, då finns det ingen anledning att vänta med att göra de ändringarna. Så vad är det som håller oss tillbaka?
Ponera att familjen Svensson bestämmer sig för att leva utan bil. Det betyder att många saker i vardagen kommer att ta längre tid. Barnen får cykla till skola och fritidsaktiviteter. Mamma och pappa får åka kollektivt. Någon aktivitet i veckan måste bort när exempelvis handling tar mer tid. Vad får det här för konsekvenser? Kommer Svenssons att uppleva en känsla av djup social förlust som påverkar dem negativt i deras liv? Eller kommer tomheten som förväntas uppstå när listan på aktiviteter blir kortare att i själva verket vara en vilopaus?
När vi riskerar att inte få någonting som vi hade velat ha, tar vi det lätt som en kränkning. Typ "jag har rätt till en kreativ fritid, därför måste jag ha bil för att spara tid". (Tid kan inte sparas, by the way. Det är färskvara.) Här kommer det första steget in. I min relation måste jag ibland backa och ta min partners synvinkel. Konflikten kan bara lösas genom att någon av oss avstår från att ha rätt. Och har vi en hyfsat bra relation så gör vi detta. Jag, eller partnern, sväljer stoltheten och säger "OK, vi gör på ditt sätt."
Skulle vi kunna göra det här i vårt förhållande till Jorden också? Skulle vi kunna ha en mer jämställd relation i stället för vår ganska infantila kärlek till en Moder Jord som vi ska ligga och suga på i all evighet? Kliva ur gamla oförrätter som att syrran fick mer saft i glaset och sluta koppla egenvärdet till antalet kontakter i telefonboken?
I en sekulariserad värld har vi gett begreppet "avstå" en klang av sunkig religiositet, som något slags späkning som välstånd och utveckling skulle råda bot på. Det skulle vara en rättighet att slippa avstå. Men hur i all sin dar kom vi fram till det? Människor har kompromissat i alla tider och inte bara för att slippa krig. Man har tagit konsekvenserna av sina handlingar i stort och smått, har du odlat potatis på samma fläck i tre år är det dags att byta gröda. Etc.
En effekt av den komplicerade samhällsstruktur som ändå har gett oss verkliga förbättringar i hälsa och livskvalitet är att vi har vant oss vid att vänta på att våra folkvalda ska stifta lagar om det vi önskar oss. Minskade koldioxidutsläpp, sex timmars arbetsdag osv. Första steget igen. Om jag tar första steget och exempelvis minskar mina utsläpp, fast lagen inte är stiftad än, och fast inte industrin på min ort gör samma uppoffring som jag, då har jag avstått från kravet på millimeterrättvisa och betett mig som en vuxen son eller dotter mot min Moder Jorden.
Vi har inte tid att vänta på att någon annan ska gå först. Lagstiftning är en långsam historia, och för att kunna påverka industri och andra företag, stora som små, krävs det tyvärr att man kan erbjuda ekonomiska fördelar till den som gör en uppoffring. Men en privatperson är mycket flexiblare än så och kan göra en förändring nu bums eller åtminstone nästa månad. Motståndet kommer inifrån. Och den glädjande nyheten är att det går att övervinna. Man tar bara ett steg. Det skulle kunna bli en gräsrotsrörelse i tiden, att ta första steget och frivilligt avstå från att klämma in så mycket som möjligt i våra liv. Om inte annat känns det så mycket bättre att ändra på sig frivilligt än att bli tvungen till det.
tisdag 24 februari 2009
fredag 13 februari 2009
Att höra till
Vi kvalificerar in i s(k)amhället och välfärdssystemen genom att arbeta "heltid", ett gräsligt ord för en lika gräslig norm. (Är jag mindre hel för att jag arbetar 30 timmar i veckan?) För att tillhöra samhället ska du ruta in din tid utan tanke på dina egna behov, och inte nog med det, du ska utan att blinka eller reflektera acceptera detta som sanning, för du vill ju tillhöra ett sammanhang, en gemensam värdegrund. ELLER HUR?
Var går gränsen mellan att tillhöra ett sammanhang och att vara fast i ett socialt mönster? Tillhörighet genererar social kontroll, på gott och ont. Jag vill inte skämmas inför grannen, därför beter jag mig civiliserat i tvättstugan. Jag vill slippa gå till socialen, tänk om nån ser mig. Jag är en fullvärdig människa oavsett min livssituation, men jag ska inte lita på att mina grannar hjälper mig att tänka så. Det är alltså mitt eget ansvar både att bestämma mitt egenvärde och att låta bli att projicera ut "bedömare" på andra människor.
Tillhörighet är en kompromiss, men en kompromiss som vi alla väljer att göra. För att vi har räknat debet och kredit och kommit fram till att vi ändå tjänar på det? Så rationella är vi inte. För att människan är en social varelse? Det blir väldigt arbetsamt att inte höra till, när ens omgivning betraktar en som en del av deras värld. DET är projektion från deras sida, och det kan vi inte göra någonting åt.
Här blir det dags för den egna integriteten att visa vad den går för. Jag vill inte bli tagen för given, jag vill inte att grannen i tvättstugan ska utgå från att jag tänker som hon. Men jag kan inte göra om henne. Har hon låg takhöjd i sin hjärna så har hon. Det är inte min strid att ta. Detta är en del av kompromissen.
När blir en gemensam värdegrund ett hinder för att utvecklas, som individ eller som samhälle? Är det när bekräftelsen jag får för att jag tycker som andra blir viktigare än mina egna behov? Men det är just det som är problemet, att den gemensamma föreställningen är så stark att den hindrar mig från att uppleva mina behov. Sådant här sker i sekter, säger någon. Ja, men det är samma processer i psyket som pågår i vardagsvärlden. Det är mänskligt. Betyder det att vi bara ska låta det ske? Knappast. Är det så att den nya människan är just den som kan hålla isär de här inflytandena?
Och vad är det förresten för fel på att jobba heltid, om det nu är det som är den gemensamma värdegrunden? Njäe, det är det väl inte, men om det är så viktigt för dig att du blundar för konsekvenserna för dig själv och andra så är du nog fast snarare än tillhörig.
Var går gränsen mellan att tillhöra ett sammanhang och att vara fast i ett socialt mönster? Tillhörighet genererar social kontroll, på gott och ont. Jag vill inte skämmas inför grannen, därför beter jag mig civiliserat i tvättstugan. Jag vill slippa gå till socialen, tänk om nån ser mig. Jag är en fullvärdig människa oavsett min livssituation, men jag ska inte lita på att mina grannar hjälper mig att tänka så. Det är alltså mitt eget ansvar både att bestämma mitt egenvärde och att låta bli att projicera ut "bedömare" på andra människor.
Tillhörighet är en kompromiss, men en kompromiss som vi alla väljer att göra. För att vi har räknat debet och kredit och kommit fram till att vi ändå tjänar på det? Så rationella är vi inte. För att människan är en social varelse? Det blir väldigt arbetsamt att inte höra till, när ens omgivning betraktar en som en del av deras värld. DET är projektion från deras sida, och det kan vi inte göra någonting åt.
Här blir det dags för den egna integriteten att visa vad den går för. Jag vill inte bli tagen för given, jag vill inte att grannen i tvättstugan ska utgå från att jag tänker som hon. Men jag kan inte göra om henne. Har hon låg takhöjd i sin hjärna så har hon. Det är inte min strid att ta. Detta är en del av kompromissen.
När blir en gemensam värdegrund ett hinder för att utvecklas, som individ eller som samhälle? Är det när bekräftelsen jag får för att jag tycker som andra blir viktigare än mina egna behov? Men det är just det som är problemet, att den gemensamma föreställningen är så stark att den hindrar mig från att uppleva mina behov. Sådant här sker i sekter, säger någon. Ja, men det är samma processer i psyket som pågår i vardagsvärlden. Det är mänskligt. Betyder det att vi bara ska låta det ske? Knappast. Är det så att den nya människan är just den som kan hålla isär de här inflytandena?
Och vad är det förresten för fel på att jobba heltid, om det nu är det som är den gemensamma värdegrunden? Njäe, det är det väl inte, men om det är så viktigt för dig att du blundar för konsekvenserna för dig själv och andra så är du nog fast snarare än tillhörig.
Etiketter:
gemensamma föreställningar
onsdag 28 januari 2009
Hej nya värld!
Nu när jobben försvinner och tillväxten går ner, kan vi inte ta chansen att lägga ner tillväxtekonomin en gång för alla? Den ekonomiska tillväxten kommer ändå att gå ner, låt oss inte ödsla energi på att ge livsuppehållande behandling till en samhällsform som har visat sig oduglig för flertalet människor. Här om någonstans vore väl dödshjälp befogad.
Låt oss bara sluta konsumera. Det är så enkelt, det är ingenting du behöver göra, du behöver bara sluta göra. Nu har du den ursäkt du alltid har längtat efter för att slippa skaffa den där köksapparaten som grannen har. Du kommer att få mer pengar över. Du kommer att få mer tid över för dig själv och dina nära och kära när du har en ursäkt att säga nej till Ålandskryssningen. Du har faktiskt inte råd, och nu är det plötsligt OK att inte ha råd.
Krisen säger oss att det är dags att ändra livsstil. Den säger till oss att sluta hänga upp identiteten på att ha ett förvärvsarbete. Den ber oss att inte stå till arbetsmarknadens förfogande som det så fint heter, för så länge vi gör det ger vi näring åt myten om att vårt värde beror av att vi har ett "riktigt jobb". Det ska inte krävas två heltidslöner för att försörja en tvåbarnsfamilj, det har inte gjort det förut, det är ett post-industriellt sjukdomstillstånd inte en ekonomisk realitet.
Det går att leva enkelt. En hel del av våra utgifter och skulder är självpåtagna, det kan vi väl erkänna. Därför att det var så frestande att köpa nytt. Därför att det var pinsamt att barnen inte skulle få samma som kopmpisarna. Låt oss ta ansvar för våra svagheter så blir det lite lättare att ändra på sig sedan.
Kan vi inte bara säga hej och välkommen nya värld, och lägga ner stressfaktorerna och ta en gammal torr limpa och gå ut och mata fåglarna? Snälla?
Låt oss bara sluta konsumera. Det är så enkelt, det är ingenting du behöver göra, du behöver bara sluta göra. Nu har du den ursäkt du alltid har längtat efter för att slippa skaffa den där köksapparaten som grannen har. Du kommer att få mer pengar över. Du kommer att få mer tid över för dig själv och dina nära och kära när du har en ursäkt att säga nej till Ålandskryssningen. Du har faktiskt inte råd, och nu är det plötsligt OK att inte ha råd.
Krisen säger oss att det är dags att ändra livsstil. Den säger till oss att sluta hänga upp identiteten på att ha ett förvärvsarbete. Den ber oss att inte stå till arbetsmarknadens förfogande som det så fint heter, för så länge vi gör det ger vi näring åt myten om att vårt värde beror av att vi har ett "riktigt jobb". Det ska inte krävas två heltidslöner för att försörja en tvåbarnsfamilj, det har inte gjort det förut, det är ett post-industriellt sjukdomstillstånd inte en ekonomisk realitet.
Det går att leva enkelt. En hel del av våra utgifter och skulder är självpåtagna, det kan vi väl erkänna. Därför att det var så frestande att köpa nytt. Därför att det var pinsamt att barnen inte skulle få samma som kopmpisarna. Låt oss ta ansvar för våra svagheter så blir det lite lättare att ändra på sig sedan.
Kan vi inte bara säga hej och välkommen nya värld, och lägga ner stressfaktorerna och ta en gammal torr limpa och gå ut och mata fåglarna? Snälla?
måndag 26 januari 2009
För Säker?
Försäkringskassan fungerar inte. Handläggning och utbetalning försenas och människor blir utan pengar. Med all respekt för dem som drabbas måste jag ändå fråga mig: Vad speglar detta?
För-säkringskassan. Vi kanske är FÖR SÄKRA. För säkra på att vår välfärdsmodell är den rätta. För säkra på att någon annan ska se till att systemet fungerar. Vi vill inte ens tänka tanken att var och en ska ta hand om sig själv, fy fy det strider mot den solidariska grundtanken (som förvisso är bra). Kan det vara så att vi är lite för beroende av Mamma Staten?
För-säkringskassan. Vi kanske är FÖR SÄKRA. För säkra på att vår välfärdsmodell är den rätta. För säkra på att någon annan ska se till att systemet fungerar. Vi vill inte ens tänka tanken att var och en ska ta hand om sig själv, fy fy det strider mot den solidariska grundtanken (som förvisso är bra). Kan det vara så att vi är lite för beroende av Mamma Staten?
tisdag 6 januari 2009
Ryska Gasbjörnen
Nu kommer den ryska björnen. Mitt i smällkalla vintern stryper ryska Gazprom gasleveranserna till flera östeuropeiska länder med motivationen att Ukraina knycker gas ur deras ledningar.
Visst är det fult att inte leverera, och sätta sina grannar på pottan så här mitt i vintern.
MEN, måste inte slutsatsen ändå vara att ju mindre energi Bulgarien/Ukraina/vi själva m.fl. förbrukar, ju mindre beroende blir vi av leverantören. Enkelt, va.
Visst är det fult att inte leverera, och sätta sina grannar på pottan så här mitt i vintern.
MEN, måste inte slutsatsen ändå vara att ju mindre energi Bulgarien/Ukraina/vi själva m.fl. förbrukar, ju mindre beroende blir vi av leverantören. Enkelt, va.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)