När jag lämnar Skogen, går ut på vägen och åker till Stan, är det lite som att ta på sig lager på lager av kläder. Jag gör det för att skydda mig mot hårda känslostormar, vassa tankar och isande stråk av rädsla. Jag lägger in bullerskydd i min aura, och ett extra stressfilter runt halsen.
Och så utanpå alltihop - en slängkappa. Lite känsla ändå, lite drama, som att säga "nej, jag hör inte riktigt hemma här". Jag är i denna världen men inte av den. (Nej, det har jag inte hittat på själv, men det är bra ändå.) Jag behöver min slängkappa. Jag behöver den som en påminnelse om att tokvärlden i Stan inte är det enda som finns.
Och när jag kommer hem till Skogen igen och klär av mig mina skyddande lager, försvinner Stan så snabbt och spårlöst ur mitt sinne. Den löser upp sig som en molngubbe som dras ut av vinden till en vit puff. Och dunstar.
Tänk att något som är så tungt och hårt kan dunsta så lätt.
fredag 27 augusti 2010
onsdag 25 augusti 2010
de dansar på min gård
de dansar på min gård
små, grå, gröna, bruna
springer längs kanterna, virvlar in och ut
de dyker ner i jorden och kommer upp igen lite längre fram
som änderna dyker i ån
de löper mellan stenar och stammar
lämnar efter sig tunna spår av silvrigt ljus
jag kan känna spåren med mina händer
som ett litet surr
som sakta falnar och tonar bort
små, grå, gröna, bruna
springer längs kanterna, virvlar in och ut
de dyker ner i jorden och kommer upp igen lite längre fram
som änderna dyker i ån
de löper mellan stenar och stammar
lämnar efter sig tunna spår av silvrigt ljus
jag kan känna spåren med mina händer
som ett litet surr
som sakta falnar och tonar bort
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)