Hej


Marken Sjunger. Har du märkt det? Gå ut och sätt dig på en stubbe och lyssna så ska du få höra. Det brummar. Det susar. Det oooar på ett speciellt sätt som du aldrig kan glömma när du en gång hört det.

Jorden vill dig något.



fredag 29 oktober 2010

Vandrare

Det går en vandrare i skogen. Han färdas genom markerna, alltid strax utom synhåll från gårdarna. De flesta märker honom inte ens. Han språkar med stenar och träd, hör sig för hur landet ligger, och bär med sig kunskap och nyheter från andra trakter. Han är en vis man, vandraren. Hans kall är att knyta band mellan den ena trakten och den andra, band som människorna knappt anar. På sin höjd märker de att någon rör sig där ute, någon som hjälper.

Jorden vaknar och världen förändras. Människorna tänker klarare och talar tydligare och ser, kanske för första gången, den verkliga världen. Marken är fuktig och kall, vinden biter och regnet piskar. Månen slår midnatt och allt är väl i den verkliga världen.

Och vår vandrare - vandrar vidare. Väcker en själ här och en själ där. Med handen stryker han bort lite smuts från ett öga, och ännu ett människobarn slår rot i den levande Jorden.

Vår vän knyter band mellan tider. För hundratals år sedan lade han sig att sova. Andra krafter hade vakten en tid. Nu är han tillbaka. Han går Gaias ärenden, han knyter band mellan här och bortomlandet. Han går och nynnar i skogen. Han kommer igen.

torsdag 28 oktober 2010

Om att så

Det är dags nu. Höstmässa, vi kallar det Halloween. Det är ett vackert ord. Ha-lo-in. Lyssna på ordet. Smaka på det. Cha-loo-iin. Den kraften du behöver för att gå in i mörkret. Den är oborstad och rå, den gör inga kompromisser för dina fegheter och betänkligheter. Den lägger sig som en drivande trumrytm i den mörka marken. Det är nu som fröet ska ner i underjorden. Sova. Drömma till trummornas dån. Lösas upp i mörker, fukt och kyla. Spräckas och ta emot Jordens kärlek. Gro.

Det är dags nu. Ner med dig.

Blessed be

onsdag 6 oktober 2010

Om att äta

Morötter 9.90. Bra! Men vad är det som säger att du ska vara så himla tacksam för det? Ska det kosta pengar att äta? Egentligen?

Det ursprungliga sättet att betala för födan är med arbete. Samla, jaga, odla etcetera. (Vissa säger "i anletets svett", som om det vore obehagligt eller till och med något slags bestraffning för nyfikenhet. Jag har aldrig riktigt förstått hur de tänkte där.) Människan är, bland många andra ting, ett djur, och liksom de andra djuren har hon all rätt att äta utan att betala för sig i någon valuta skapad av människor.

Å ena sidan är man bunden vid jorden när man lever av den. Du måste hålla dig i närheten av morotslandet eller abborrtjärnen för att kunna mätta din mage. Att köpa mat (för bytesvara eller pengar) ger en viss frihet, det kan inte ens jag förneka. Å andra sidan - hur fri är du egentligen när du måste tjäna pengar på något annat för att kunna betala din mat, i stället för att utvinna den med hjälp av arbete?

Jag ska fråga lingonen i skogen om de har något emot att jag äter upp dem. Jag gissar att lingonanden kommer att svara något om "need" och "greed", fast på lingo.

Blessed be

onsdag 29 september 2010

Gran

Här under granarna har jag distans. Här inifrån Skogen ser jag människovärlden på ett visst avstånd. Bilarna, mediebruset, sysselsättningsmanin. Här är jag inte omgiven av tusentals människor som mer eller mindre medvetet förväntar sig att jag ska dela deras verklighet och deras världsbild.

I Stan ser jag så många som bär på stora bylten. På axlarna, på huvudet och hängande runt hjärtat. De går böjda under tyngden av andra människors tankar. Jo, tankar väger. Särskilt när det inte är dina egna.

Här är det glest mellan människotankarna. Mina, that's it. Annars är det mest talltankar och granfunderingar här. De har också en viss tyngd, fast på ett annat sätt. Jag tror att man blir mer och mer lik ett träd ju längre man lever tillsammans med dem i deras egen värld. Det är inte konstigare än att man präglar varandra i en familj eller delar sätt och choser med sina vänner. Jag mumlar som en gran och sorlar som en asp.

Människovärlden, sedd genom en grans ögon, ter sig väldigt lik en myrstack. Alla springer i samma utlagda spår, i bestämda mönster. Vad är det för varelser som inte verkar ha någon egen vilja, som verkar styras av varandras tankar och av en drift att bara göra som alla andra.

Avståndet mellan Skogen och Stan kan räknas i mil eller i restid. Men ingetdera säger egentligen något om hur långt det är, för resan går i mitt inre. Och revan mellan världarna där jag går mellan att vara gran och att vara människa (eller möjligen myra) kan finnas var som helst på min väg. Och när jag går från Stan, genom revan in i Skogen, håller jag den lite på glänt så att du kan slinka igenom du också. För jag vill att du ska få möta träden i deras egen värld. Jag ger dig inga utfästelser och inga garantier, för sådant finns inte här. Men du är välkommen in.

fredag 27 augusti 2010

Kläder

När jag lämnar Skogen, går ut på vägen och åker till Stan, är det lite som att ta på sig lager på lager av kläder. Jag gör det för att skydda mig mot hårda känslostormar, vassa tankar och isande stråk av rädsla. Jag lägger in bullerskydd i min aura, och ett extra stressfilter runt halsen.

Och så utanpå alltihop - en slängkappa. Lite känsla ändå, lite drama, som att säga "nej, jag hör inte riktigt hemma här". Jag är i denna världen men inte av den. (Nej, det har jag inte hittat på själv, men det är bra ändå.) Jag behöver min slängkappa. Jag behöver den som en påminnelse om att tokvärlden i Stan inte är det enda som finns.

Och när jag kommer hem till Skogen igen och klär av mig mina skyddande lager, försvinner Stan så snabbt och spårlöst ur mitt sinne. Den löser upp sig som en molngubbe som dras ut av vinden till en vit puff. Och dunstar.

Tänk att något som är så tungt och hårt kan dunsta så lätt.

onsdag 25 augusti 2010

de dansar på min gård

de dansar på min gård
små, grå, gröna, bruna
springer längs kanterna, virvlar in och ut
de dyker ner i jorden och kommer upp igen lite längre fram
som änderna dyker i ån
de löper mellan stenar och stammar
lämnar efter sig tunna spår av silvrigt ljus

jag kan känna spåren med mina händer
som ett litet surr
som sakta falnar och tonar bort

tisdag 20 juli 2010

Vägs Ände

Vart leder vägen? Dess brus når mig genom fönstret i stan. Fram och tillbaka. Brum brum brum. Sex filer. Fyra avtagsvägar. Fyra till lite längre fram. Snurra i rondellen, och så ut igen i högsta fart. Vart då? Tja, vi får se. Vi åker med av bara farten.

Om du följer vägen kommer du till nästa väg. Vilken stad eller plats eller liten håla vägen än bär dig till finns det nästan alltid en väg till som fortsätter ut i andra änden.

Nästan alltid. Ibland kan man komma till en plats som heter Vägs Ände. Och har du någonsin besökt Vägs Ände så vet du hur annorlunda det är där. Inget malande brum. Inga avtagsvägar. Ingen huvudgata som mynnar ut i ännu en rondell som suger dig tillbaka ut i den stora rundgången. Bara en ände.

Det går bra att vara här. Vara. Bara.