Här under granarna har jag distans. Här inifrån Skogen ser jag människovärlden på ett visst avstånd. Bilarna, mediebruset, sysselsättningsmanin. Här är jag inte omgiven av tusentals människor som mer eller mindre medvetet förväntar sig att jag ska dela deras verklighet och deras världsbild.
I Stan ser jag så många som bär på stora bylten. På axlarna, på huvudet och hängande runt hjärtat. De går böjda under tyngden av andra människors tankar. Jo, tankar väger. Särskilt när det inte är dina egna.
Här är det glest mellan människotankarna. Mina, that's it. Annars är det mest talltankar och granfunderingar här. De har också en viss tyngd, fast på ett annat sätt. Jag tror att man blir mer och mer lik ett träd ju längre man lever tillsammans med dem i deras egen värld. Det är inte konstigare än att man präglar varandra i en familj eller delar sätt och choser med sina vänner. Jag mumlar som en gran och sorlar som en asp.
Människovärlden, sedd genom en grans ögon, ter sig väldigt lik en myrstack. Alla springer i samma utlagda spår, i bestämda mönster. Vad är det för varelser som inte verkar ha någon egen vilja, som verkar styras av varandras tankar och av en drift att bara göra som alla andra.
Avståndet mellan Skogen och Stan kan räknas i mil eller i restid. Men ingetdera säger egentligen något om hur långt det är, för resan går i mitt inre. Och revan mellan världarna där jag går mellan att vara gran och att vara människa (eller möjligen myra) kan finnas var som helst på min väg. Och när jag går från Stan, genom revan in i Skogen, håller jag den lite på glänt så att du kan slinka igenom du också. För jag vill att du ska få möta träden i deras egen värld. Jag ger dig inga utfästelser och inga garantier, för sådant finns inte här. Men du är välkommen in.
onsdag 29 september 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar